Har du bestämt dig för att satsa på skrivandet? För att hitta en riktning för sitt skrivande och framför allt – för att det verkligen ska bli något skrivet är det viktigt att sätta upp mål.
Det är vanligt inom managementlitteraturen att prata om SMARTa mål och det är något man kan använda sig av inom skrivandet också. SMART står för specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och tidsbundet. Så här kan du applicera SMART-modellen på ditt skrivande:
Specifikt
Att ett mål är specifikt innebär att det är väldefinierat. Ett specifikt skrivmål kan vara att skriva klart råmanuset, skriva en novell och skicka till en tävling eller att redigera klart din bok.
Mätbart
För att kunna se ett resultat av sitt mål bör det vara mätbart. ”I sommar ska jag skriva” är inget mätbart mål, men att sätta upp mål för ett antal skrivpass i veckan eller antal ord om dagen du vill skriva är ett sätt att göra det mätbart.
Accepterat
Det här torde vara det enklaste målet för dig – att acceptera att du ska ägna dig åt skrivande – det är förhoppningsvis frivilligt :-). Men det kan också ha att göra med omgivningen – att du har en partner eller familj exempelvis som accepterar att du drar dig undan för att ägna tid åt skrivandet.
Realistiskt
Det här är viktigt: Sätt upp mål som är realistiska och möjliga att uppnå. Ha inte som mål att skriva tre timmar per dag, sju dagar i veckan, om du inte på allvar tror att det är möjligt. Ett mål som man sällan eller aldrig kan nå leder bara till att man känner sig misslyckad och det tar död på kreativiteten. Ta hänsyn till hur din vardag ser ut och utgå alltid från verkligheten. I början kan du sätta låga mål som är relativt lätta att nå, för att sedan successivt öka allt eftersom. Realistiska mål är tillräckligt höga för att trigga dig att hålla igång och utmana dig, men inte så höga så att det inte finns några marginaler. Lagom är bäst.
Tidsbundet
Att sätta mål inom en begränsad tid hjälper alltid till när man ska nå ett resultat. Vikten av deadlines ska inte underskattas. Sätt upp milstolpar för vad du vill ha hunnit åstadkomma under den tidsperiod som du har bestämt, gärna i stil med ”Innan semestern ska jag ha skrivit X antal sidor”.
Så vilka SMARTa mål kan du sätta för ditt skrivande?
Att man ska ha ett syfte med sin text kan tyckas självklart. Ett övergripande syfte kan vara att underhålla, informera, påverka eller provocera, men har du tänkt på att precis allt, ned i minsta beståndsdel, behöver ha sitt specifika syfte? I slutänden kan man tänka att varenda mening som finns ska finnas av en anledning. Tyvärr duger det inte att tänka utfyllnad och fluff. Låt mig bena upp vad jag menar.
Här följer några av de vanligaste felen som jag brukar se i manus.
Scener
Har alla scener en klar tanke? Rannsaka dig själv och din text, finns det en tydlig mening med varenda scen, eller finns det några som mest är till för utfyllnad? Och här måste man se skillnad på utfyllnad och fördjupning av exempelvis en karaktär eller en relation. En scen där huvudpersonen äter middag med sin familj kan vara utfyllnad om ingenting särskilt händer och allt är trevligt och glatt, men om det finns en underliggande spänning vid den trevliga middagen kan det finnas ett tydligt syfte med scenen.
Finns det flera liknande scener? En viss upprepning kan man tillåta sig för att skapa en effekt, men se till så att det inte blir tjatigt eller tråkigt. Kan några scener slås ihop? I deckare till exempel kan det lätt bli för många polisscener, antingen staplade på varandra eller med likartat innehåll, när poliserna sitter runt ett bord och går igenom händelseförlopp och redogör för utredningen. Det blir inte bara upprepande utan riskerar också att tappa i tempo.
Karaktärer
Självklart måste även alla karaktärer som finns med i manuset ha ett syfte och inte bara finnas med för att. Hur vet man då att en karaktär fyller ett syfte? Ja, tillför hen något till historien? Har personen en ”uppgift” i manuset? Lägg inte bara till ett knippe kompisar om inte var och en av dem har något särskilt att berätta i storyn. Inte sällan kan det i redigeringsstadiet visa sig att två personer är allt för lika varandra. Kanske kan de slås ihop till en?
Med det här sagt menar jag inte att man inte får ha med några bikaraktärer eller statister. Kvinnan med hunden vid kvällspromenaden eller butiksbiträdet i mataffären kan behövas för att spegla något om huvudkaraktären, en sinnesstämning eller liknande. Statisten behöver inte namnges, eller ges en lång bakgrundshistoria, då tror läsaren automatiskt att det är en viktig karaktär.
Miljö och sceneri
Scener med härliga middagar och ett frossande i god mat och fantastiska viner är härligt att skriva om, men jag är ledsen, väldigt ofta fyller de ingen särskild funktion. Är det en bok vars handling kretsar kring mat – absolut, men annars är det dags att ta sig en funderare över just syftet med det. Att ta in dofter och smaker i sin story är jag helt för, men tänk på att det ska fylla en funktion mer än bara uppfylla författarens förkärlek för god mat och vin.
Bakgrundshistoria
Den sista punkten jag tänkte ta upp är karaktärernas backstory, eller bakgrund, som jag hastigt nämnde här ovan. Även om du som författare bör veta vad dina karaktärer har varit med om tidigare i sitt liv är det inte säkert att allt behöver komma fram i den skrivna texten. Är det något som får en direkt återspegling och har betydelse för den story du berättar så hör det givetvis dit, men berätta i så fall bara så mycket som behövs. Detsamma gäller förhållningssättet till research. Bara för att du har gjort efterforskningar inom ett ämne behöver sannolikt inte mer än en bråkdel hamna i manuset.
Det här med syfte är också något som jag som redaktör ständigt återkommer till och har ögonen på när jag redigerar manus.
I dag har jag varit med på Egenutgivardagen på Nalen i Stockholm. Så rolig och jättegivande dag! Har både träffat trevliga skriv- och bokentusiaster och gamla och nya kollegor.
Jag pratade om att anlita hjälp för sitt manus, vilken typ av hjälp man kan få samt skillnaden på lektör, redaktör och korrekturläsare.
Medverkade gjorde också Jorun Modén, Carin Balfe-Arbman och Kristina Svensson (vars föredrag jag tyvärr missade p g a tog ett tidigt tåg).
Var du på Egenutgivardagen och vill ha mina bilder från min presentation så är det bara att ladda ned dem här –> Att anlita hjälp för sitt manus.
Att skriva fackbok är ett utmärkt sätt att marknadsföra sig själv och sitt varumärke. Det är ett bra sätt för kanske framför allt lite mindre företag att sticka ut hakan och visa att de är, eller vill bli, en auktoritet inom området. Man kan givetvis också skriva en fackbok om sin hobby, något man har extra mycket kunskap inom och kanske vill lära ut åt andra.
Vad är det man ska tänka på när man ska skriva fackbok? Att gräva där du står är ett tips och nästan en förutsättning för att det ska bli bra och unikt. Det är ju din vinkel som är din USP (Unique Selling Point) och det minimerar även din research.
Att välja ämne
Men vi tar det från början. Vad är det du vill förmedla? Utgå ifrån dig själv och din vardag, vilka lärdomar har du gjort i livet eller vad är ditt specialintresse. Har du ett brinnande intresse för 80-talshårdrock? Har du sparat alla dina OKEJ-tidningar från barndomen med alla dina gamla idoler, ja, men då kanske det är ditt ämne? Kanske är du inredare med specialistkompetens på feng shui, eller en PR-konsult som hjälper företag att synas i sociala medier? Många väljer att skriva en bok om sin profession, som ett led i marknadsföringen av sig själv och sitt företag. Att skriva fackbok om sin expertis är ett sätt att positionera sig på marknaden och visa sig som en auktoritet.
Om vi tänker USP igen så kanske du har varit sjukskriven för utmattning till exempel. Då kanske du vill rikta dig till utmattade kvinnor och ge tips på hur de kan hitta sin väg tillbaka genom feng shui. Där har du din specifika nisch och din unicitet. Dra nytta av dina specifika kunskaper.
I valet av ämne är det också relevant att tänka på vad som skrivits om det tidigare. Hur kan du göra idèn så unik som möjligt?
Vem är din målgrupp?
Vem är din tänkta läsare? Ringa in din målgrupp så att du vet vem du skriver till. Är det personer inom samma bransch som du? Eller personer som enbart delar din passion för ditt ämne? Är det nybörjare eller personer som vill vidareutvecklas inom sitt område? Se till att verkligen lära känna din målgrupp så att du vet hur du ska anpassa ditt innehåll. Var inte rädd för att nischa dig och tänka smalt.
Vilket är ditt syfte?
Nu när du vet vilken målgrupp du har är det lätt att få kläm på syftet. Det här hänger ihop med ditt syfte – varför vill du skriva fackbok? Är syftet att informera människor om exempelvis nya skatteregler, lära ut en arbetsmodell eller vill du helt enkelt bara bidra med underhållning och förströelse? Här gäller det att hitta ditt varför. Att avgränsa och ringa in ditt syfte handlar lika mycket om att veta vad du inte vill skriva om. I inredningsexemplet igen kan det handla om att du bara vill skriva om hur man ska tänka gällande möbler, men inte om växter.
Hur strukturerar man sin fackbok?
I vilken ände börjar man, hur strukturerar man sin text? En bra grundregel är att tänka ”tratten” eller den upp-och-ned-vända triangeln. Börja övergripande och gå allt smalare, från omvärldsanalys till att bli allt mer specifik in i ditt ämne. Då visar du också att du har koll på vad som gjorts inom ditt område tidigare men presenterar samtidigt dina nya upptäckter, kunskaper eller metoder inom ämnet.
Berättarröst och perspektiv
Så kommer vi till ditt berättarperspektiv, din röst. Ska du berätta i jagform eller ha ett mer allmänt tilltal? Hur personlig vill du vara? Det här beror såklart på vilket ämne du skriver om och hur din ingång i ämnet ser ut. Skriver du om din resa från utbränd till framgångsrik företagare är det oundvikligt att vara personlig, där är snarare frågan hur du drar gränsen till ditt privatliv. Är ditt ämne istället hållbart mode är det inte lika självklart att du ska skriva i jagform, men återigen, allt beror på syftet.
Oavsett hur du väljer att göra är du som författare någon som läsaren måste förhålla sig till, vilket har att göra med din trovärdighet och auktoritet inom ämnet. Läsaren vill och behöver veta vad du har för relation till det du skriver om. Så även om du inte skriver din bok i jagform bör ett förord eller en inledning finnas med, där du introducerar dig själv och hur din resa har sett ut så att texten hamnar i ett sammanhang. Det ger dig legitimitet.
I boken Fängsla dina läsare har jag den stora glädjen att få bidra med ett textavsnitt som handlar om att beröra genom metaforer och liknelser. Här är en förkortad version av mitt kapitel ur boken:
Att använda metaforer och liknelser handlar till stor del om att gestalta och förtydliga. En välformulerad och träffsäker metafor bidrar med ytterligare en dimension till texten vilket kan handla om exempelvis att beröra eller skapa spänning, medan en sliten liknelse lätt kan uppfattas som en klyscha och därmed sänka texten. Många gånger kan en oväntad liknelse bli effektfull, men det är en balansgång så se upp så att det inte känns konstlat. Fundera på vad du vill förmedla och grip inte tag i första bästa metafor.
Tips på hur du skriver metaforer och liknelser:
1. Syftet – varför använder du en metafor just på vald plats och vad tillför den? En grundregel för all text i en roman är att den ska ha ett syfte och det gäller självklart även för metaforer och liknelser. Fyller de en viktig funktion för berättelsen? Eller blir texten tvärtom överlastad och tungläst? Prova dig fram och läs gärna upp för en kompis om du är osäker.
2. Försök att skapa en unik bild som sällan eller aldrig använts förut. Använd inte uttryck slentrianmässigt utan försök utveckla dem till något eget. Sträva efter att hitta nya och egna liknelser. Genom att använda oväntade metaforer skapar du något nytt och unikt.
3. Undvik klyschor. Vad som uppfattas som klyschor kan naturligtvis vara personligt men slitna uttryck såsom: Hennes ögon var som brunnar och håret böljade ned över axlarna likt spunnet guld har åtminstone jag läst till leda. Det får mig inte att skapa egna bilder i huvudet när jag läser och jag blir inte berörd. Det är helt enkelt överanvända uttryck. Problemet med slitna klyschor och metaforer är att texten riskerar att uppfattas som platt och intetsägande.
4. För att hitta nya metaforer – bli en iakttagare. När du är ute på stan, på café eller på skogspromenad, ta för vana att iaktta och lyssna på din omgivning; samla på dig bilder, erfarenheter, stämningar och ljud och försök beskriva dem på ett målande sätt. Kan de omvandlas till trovärdiga metaforer?
5. Jobba med kontraster. Kan du visualisera en händelse genom att skapa kontraster?
6. Kan din målgrupp relatera till dina metaforer? För att en liknelse ska kännas trovärdig och spännande är det bra om läsaren på något sätt kan känna igen sig i bilden. Personligen föredrar jag liknelser från vardagen före fantasifulla och alltför långa haranger. En vardaglig metafor kan skapa känslor och igenkänning och i och med det beröra.
7. Låt inte metaforen sväva ut mer än nödvändigt, håll den hellre kort och koncis. Det är lätt att gå igång på sin egen liknelse och förlora sig i associationer som kanske inte är relevanta. Det kan göra att texten blir spretig och ofokuserad. Som alltid gäller kill your darlings. Många gånger kan det avskalade vara det mest spännande och effektfulla – allt beror på situationen.
Att skriva dialog är jättekul men kan vara ganska svårt. Dialogen är ett av berättelsens starkast verkande medel om det behandlas på rätt sätt. Men om det används fel är det ett effektivt sätt att slöa ned tempot och få texten att verka spretig och otajt. Först och främst: Hur skriver man dialog rent tekniskt? Det finns tre olika sätt: citattecken, talstreck eller ingen markering alls, varav det vanligaste är någon av de första två.
Citattecken: ”Hur är läget, Sofia?” sa Jörgen när han steg innanför dörrarna.
Talstreck: – Jo tack, det är bara fint, svarade Sofia glatt.
Ingen dialogmarkering: Böckerna om Maj av Kristina Sandberg.
Dialogens användningsområde Förutom det mest uppenbara, att märka ut samtal mellan karaktärer, kan dialogen ha olika funktioner. Ett sätt kan vara att lätta upp allt för mycket tunga sjok av berättande text. Att bryta av med dialog kan då vara välkommet för läsaren då för mycket löpande text kan verka tröttande. Variation är alltid bra. Med dialog, liksom all annan text, är det viktigt att det finns ett syfte. Att man får fram ny information, ett personlighetsdrag, en konflikt eller liknande. Dialogen är ett viktigt verktyg i arbetet med gestaltningen och kan hjälpa till att fördjupa karaktärer. På samma sätt bör dialogen föra historien framåt. En dialog som inte fyller någon av dessa syften kan lika gärna strykas.
I dialog har tonfall och ordval såklart väldigt stor betydelse. Ge karaktärerna en egen röst, som speglar deras personlighet.
Sträva efter att skriva så att det går att känna sympati för båda sidor i en konflikt, att det finns goda skäl att förstå bådas argument. Det blir både tråkigt och otrovärdigt om en person är rakt igenom ”ond” och den andre ”god”. Låt karaktärerna ha olika utgångspunkter i sina huvuden när dialogen börjar. Tänk på att respektive karaktär har olika mål, önskningar och drivkrafter bakom sitt handlande.
Att undvika när man skriver dialog Ta bort inledningar och avslut i telefonsamtal (och i viss mån vanliga samtal). De är i regel ointressanta. Även om det är trovärdigt att två personer ofta börjar sina telefonsamtal med kallprat om väder och vind, hälsan och gemensamma bekanta blir det tråkigt att läsa om. Gå rakt på sak istället! Lägg gärna märke till hur många som ”lägger på i örat” utan avskedsfras i filmer och tv-serier.
Undvik också så kallad blixtlåsdialog. Det kan se ut så här:
– Hej Marie, vad kul att se dig! – Nej men hej, Lotta! Ja, det var ju jättelänge sedan. – Visst var det, jag kan inte ens minnas när det var senast. – Nej, inte jag heller, det måste nästan ha varit på Josefs bröllop. – Tror du det, ja så var det kanske. Och det var ju minst 2 år sedan. ….
Förutom att det blir en väldigt tråkig dialog som inte säger något så flyter det på väldigt friktionsfritt. En blixtlåsdialog uppstår när den ena fyller i efter den andra på ett väldigt mekaniskt vis. Alla frågor besvaras ordentligt och ingen talar i mun på den andre. Inte särskilt trovärdigt. För att skapa friktion och spänning kan man försöka sträva efter att få in lite konflikt. När vi pratar med varandra i verkligheten sker mycket mer mellan raderna. Vi avbryter varandra, missförstår, glider undan, undviker ämnet, övertolkar, associerar och börjar prata om något annat. Vi säger en sak men gör en annan … Även om det inte är eftersträvansvärt att skriva precis som vi pratar är det bra att försöka tänka på syftet och att samtalet på något sätt ska skapa driv i historien.
Något annat man kan försöka undvika är övertydlighet i dialogen. Vill man berätta något nytt för läsaren är det bättre att skriva det i löpande text än i dialog.
– Ska vi åka nu då? – Ja, kalaset börjar ju kl 17 och vi vill ju inte komma försent. – Vi har ju dessutom inte köpt present än, så vi måste svänga förbi presentbutiken innan också.
Det här kallas också för ”talking heads” och kan upplevas som otrovärdigt och övertydligt. Grundregeln är hellre för lite än för mycket information i dialogen. Att låta tystnaden tala kan också vara väldigt effektfullt.
Har du bestämt dig för att satsa på skrivandet? För att hitta en riktning för sitt skrivande och framför allt – för att det verkligen ska bli något skrivet är det viktigt att sätta upp mål.
