Du har lagt hundratals, ja kanske tusentals timmar på din bok. Du har ömsom våndats, jublat, tvivlat och befunnit dig i lyckorus och nu Ä N T L I G E N är manuset klart. Bara att skicka in till lämpligt bokförlag nu då och hoppas på tur? Nja, det finns några saker som är värda att tänka på först.
Låt någon utomstående läsa ditt manus för att få ett utifrånperspektiv på texten. Kanske är allt solklart inne i ditt huvud, men för en utomstående kan det finnas avsnitt som är helt obegripliga eller otrovärdiga. Kanske byter huvudkaraktären plötsligt namn eller vad hände egentligen med antagonistens mamma? Ett manus kan i princip alltid bli bättre på något sätt. Du kan antingen använda dig av en testläsare, vilket kan vara en allmänt bokintresserad bekant som inte tar betalt för sitt jobb. Eller så tar du hjälp av en professionell lektör.
Det här gör en lektör
En lektör läser igenom ditt manus med professionella läsarögon med avsikt att ge konstruktiv kritik och förslag på hur manuset kan bli ännu bättre. På samma sätt som det kan vara svårt att se sina egna stavfel och språkliga fadäser, är det svårt att själv se om det finns luckor i storyn eller om ens karaktärer gestaltas väl och är trovärdiga. Lektören tittar på manuset utifrån bland annat: story, röd tråd, karaktärer och gestaltning, stil, språk, berättarperspektiv och genre. Du som författare kan givetvis även be lektören att fokusera på något helt annat utifrån dina önskemål. Lektören skriver sedan ett utlåtande där hen utifrån ovan nämnda kriterier ger konstruktiv kritik och förslag på ändringar. Många erbjuder också att göra anteckningar direkt i manus, något som kan vara bra för att få direkta exempel.
Det här gör inte en lektör En lektör korrekturläser eller språkgranskar inte manuset, även om hen givetvis kan ha synpunkter på författarens stil, språk och uttrycksförmåga på övergripande nivå. Hen redigerar inte heller manuset eller gör några andra språkliga ingrepp i texten, men kommer med förslag och uppmärksammar dig på om det är stycken som bör flyttas, strykas eller kanske utvecklas.
Och kom ihåg: Även om du har anlitat en lektör och jobbat med texten enligt konstens alla regler finns det inga garantier för att det ska bli antaget av förlag därefter, men det kan definitivt öka dina chanser. Och vill du ge ut boken på egen hand är processen med lektör också en välinvesterad peng eftersom du då inte har ett förlag i ryggen som ger dig all hjälp. Men det är ett helt annat blogginlägg …
I ett tidigare inlägg skrev jag om den dramaturgiska modellen som ett verktyg för att disponera och bygga upp sin historia. Här fortsätter jag med nästa viktiga komponent i romanskrivandet: karaktärer och gestaltning.
Ingen historia utan karaktärer, det kan vi börja med att slå fast. En bra historia handlar om personer med driv, som känner och tänker något. Personskildringar handlar om problem som ska lösas och hinder som överkommas. Även om personen inte alltid vinner vill vi läsa om kämpaglöd, energi och se en utveckling hos karaktären. Som läsare vill vi lära känna personerna i berättelsen och få dem gestaltade på ett naturligt sätt. Att gestalta betyder levandegöra och en utmärkt minnesregel är Show don´t tell, det vill säga att visa istället för att berätta. Hur gör man då det?
– Undvik att beskriva människor utifrån abstraktioner som utseende eller beskrivande adjektiv. Det säger ingenting på riktigt om personen. Försök istället att bli mer konkret och berätta en historia.
– Språket är oerhört viktigt: Ordval i dialogen, hur en människa pratar, likaväl som den språkliga rytmen och nyanser kan beskriva olika personers karaktärsdrag och sinnesstämning.
– Vad en person gör är viktigare än vad den är. Karaktären existerar inte i ett vacuum utan uppstår i ett samspel med andra. Vilken miljö och sammanhang rör sig karaktärerna i?
– En karaktär är i mångt och mycket sitt handlande. Hur man klär sig, rör sig eller beter sig är något som säger mycket om karaktären.
Kort sagt behöver man lära känna sina karaktärer, ta reda på vem de är bakom ytan, vilka drivkrafter och vilken levnadshistoria de har. Det är ingenting som måste redovisas i boken, men förståelsen för karaktärernas olika sidor måste finnas där för att det ska kunna skildras trovärdigt.
Att skriva en roman är ofta en lång och mödosam process, därför är det mycket värt att låta någon utomstående läsa igenom manuset för att säkerställa att romanens grundläggande byggstenar finns där.
Den klassiska dramaturgiska modellen skapades redan under Antiken och bygger grovt på tre akter:
Anslag och presentation
Fördjupning och konfliktupptrappning
Konfliktförlösning och avtoning
Anslaget lägger grunden för berättelsen, presenterar en konflikt och pekar ut en riktning. Riktningen måste i sin tur styras mot slutet, mot själva poängen, som också kan benämnas som historiens klimax. Enligt den här dramaturgiska modellen finns det vissa spelregler för hur berättelsen ska presenteras. Är det en skräckhistoria förväntas den vara läskig och av en feelgood-roman väntar man sig att bli på gott humör. Om förväntningarna från anslaget inte infrias, blir läsaren förvirrad.
När jag lektörsläser ett manus har jag med mig denna modell, för att se om historien funkar eller inte. Förutom det tittar jag också givetvis på karaktärerna och deras framställning. Är de trovärdiga? Hur känns dialogen? Hur gestaltas de? Ha alltid Show, don´t tell i bakhuvudet.
Slutligen är den röda tråden och framåtdrivet viktiga beståndsdelar i allt berättande. Finns det parallella historier som spretar eller långa dialoger som stoppar upp tempot? Jag tycker också att en riktigt bra historia ska bjuda på något oväntat, en knorr på slutet man inte räknat med.
Läs mer om vad det innebär att få en lektörsläsning.
Skulle du vilja få en lektörsläsning med kommentarer om vad du kanske behöver jobba vidare på? Kontakta mig!
Du har lagt hundratals, ja kanske tusentals timmar på din bok. Du har ömsom våndats, jublat, tvivlat och befunnit dig i lyckorus och nu Ä N T L I G E N är manuset klart. Bara att skicka in till lämpligt bokförlag nu då och hoppas på tur? Nja, det finns några saker som är värda att tänka på först.