Att beskriva sin bok tycker många är svårt. Att göra det för någon som du vill ska bli så intresserad att hen ska vilja ge ut din bok kan tyckas stört omöjligt. Att skriva följebrev handlar om att pitcha din bok för att försöka få förlaget att vilja kasta sig över ditt manus.
Vad ska följebrevet innehålla?
Ett följebrev ska väcka intresse, både för dig som författare och ditt manus. Vem är du? Vad om dig är relevant att berätta? Din yrkesbakgrund, din familjesituation eller ditt brinnande intresse för ämnet i fråga? Välj med omsorg.
Nästa punkt är att berätta om ditt manus. Ett tips är att svara på de gamla hederliga journalistfrågorna: Vad, när, var, vem och varför? (Hur är troligtvis överflödigt här). Förlaget vill veta vad det är för typ av bok (genre o s v), när det utspelar sig (historisk tid, nutid, framtid), var den utspelar sig (på Manhattan, i Umeå), vem handlar boken om och något om hens drivkraft eller önskan. Slutligen kan det vara relevant att skriva något om varför du har skrivit boken (för att lära ut någonting, för att inspirera eller helt enkelt för att underhålla).
Konkurrenter och unicitet
För att fortsätta vidare på vem du är – kan du visa att du har något unikt med din bok? Kanske har du ett nytt grepp på en gammal genre? Var noga med att visa vad det är som gör att din bok ligger rätt i tiden. Du kan också göra tvärtom och likna dig med en känd författare för att förklara vad du har för stil. Är huvudkaraktären Sveriges svar på Bridget Jones eller är det en thriller i Kvinnan på tåget-anda? Så länge du gör det med glimten i ögat och lite klädsam ödmjukhet kan det vara ett sätt att väcka nyfikenhet.
Slutligen
Visa att du har ett starkt engagemang och en passion för ditt ämne och din bok. Låt det lysa igenom på ett naturligt sätt. Klyschornas klyscha, men inte desto mindre sant: Var dig själv, gör dig inte till på ett konstlat sätt. Skriv kort – max en A4 brukar vara rådet från de flesta förlag. Visa att du har gjort din hemläxa och skicka till förlag som ger ut sådana böcker som din och anpassa brevet efter varje förlag. Inga massmail!
Någon som verkligen kan konsten att skriva följebrev är Jonas Jonasson. Här kan du läsa hans brev i sin helhet för sin Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och som fick Piratförlaget att nappa.
Det finns inget självklart recept på hur ett bra följebrev är utformat, men personlighet är alltid bra. En som lyckades förmedla alla viktiga delar med en stor portion personlighet och humor är Jonas Jonasson. Här är följebrevet i sin helhet, som han skickade till Piratförlaget, tillsammans med manuset till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann:
Jag heter Jonas Jonasson och jag bifogar härmed mitt manus till roman för påseende. Fast egentligen heter jag inte Jonas utan Pär-Ola, men det går inte att heta det jag heter där jag bor, i italiensktalande delen av Schweiz. Så det blev Jonas i stället, efter far. Jonas Jonassons låter dessutom bättre nu när jag ska bli bästsäljarförfattare…
Jag har en bakgrund som reporter på Smålandsposten; reporter, redigerare och mellanchef på Expressen; egen mediekonsult i Polen och Baltikum för Bonniers räkning; samt producent och konsult för bland andra TV4, via OTW Media AB som jag delägde. I tillägg till det studerade jag en gång i tiden svenska och spanska på Göteborgs universitet.
Och nu tänkte jag att jag skulle bli författare, kanske i samarbete med er?
Det bästa med alltihop är manuset som sådant (om ni frågar mig, fast det gör ni nog inte). En Paasilinna-Forest Gump-inspirerad skröna, med enstaka inslag av Den tappre soldaten Svejk och Röde orm. Det är vårdat skrivet, kul, absurt, högst omoraliskt och kul igen. Visst har jag en och annan djupare tanke med det jag skrivit, men i första hand är det en kommersiell produkt avsedd att förnöja.
Det är det bästa med alltihop. Det näst bästa är att jag har många liknande historier som helst i huvudet om ni – som jag – skulle tycka om den första.
Det tredje bästa ska jag inte trötta er med nu. Först får ni läsa och i bästa fall höra av er.
Från Konsten att skriva en bästsäljare (Lagerwall & Wennersten, 2011).
Hur det gick med det här följebrevet vet vi. Piratförlaget blev förtjusta, manuset blev antaget och Jonasson är den bästsäljaren han föresatt sig att bli. Resten är historia som man säger.
Har du bestämt dig för att satsa på skrivandet? För att hitta en riktning för sitt skrivande och framför allt – för att det verkligen ska bli något skrivet är det viktigt att sätta upp mål.
Det är vanligt inom managementlitteraturen att prata om SMARTa mål och det är något man kan använda sig av inom skrivandet också. SMART står för specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och tidsbundet. Så här kan du applicera SMART-modellen på ditt skrivande:
Specifikt
Att ett mål är specifikt innebär att det är väldefinierat. Ett specifikt skrivmål kan vara att skriva klart råmanuset, skriva en novell och skicka till en tävling eller att redigera klart din bok.
Mätbart
För att kunna se ett resultat av sitt mål bör det vara mätbart. ”I sommar ska jag skriva” är inget mätbart mål, men att sätta upp mål för ett antal skrivpass i veckan eller antal ord om dagen du vill skriva är ett sätt att göra det mätbart.
Accepterat
Det här torde vara det enklaste målet för dig – att acceptera att du ska ägna dig åt skrivande – det är förhoppningsvis frivilligt :-). Men det kan också ha att göra med omgivningen – att du har en partner eller familj exempelvis som accepterar att du drar dig undan för att ägna tid åt skrivandet.
Realistiskt
Det här är viktigt: Sätt upp mål som är realistiska och möjliga att uppnå. Ha inte som mål att skriva tre timmar per dag, sju dagar i veckan, om du inte på allvar tror att det är möjligt. Ett mål som man sällan eller aldrig kan nå leder bara till att man känner sig misslyckad och det tar död på kreativiteten. Ta hänsyn till hur din vardag ser ut och utgå alltid från verkligheten. I början kan du sätta låga mål som är relativt lätta att nå, för att sedan successivt öka allt eftersom. Realistiska mål är tillräckligt höga för att trigga dig att hålla igång och utmana dig, men inte så höga så att det inte finns några marginaler. Lagom är bäst.
Tidsbundet
Att sätta mål inom en begränsad tid hjälper alltid till när man ska nå ett resultat. Vikten av deadlines ska inte underskattas. Sätt upp milstolpar för vad du vill ha hunnit åstadkomma under den tidsperiod som du har bestämt, gärna i stil med ”Innan semestern ska jag ha skrivit X antal sidor”.
Så vilka SMARTa mål kan du sätta för ditt skrivande?
Går du i tankarna om att anlita lektör? Hur känns det egentligen och vilken nytta kan man ha av det? Här är Helene Eldins upplevelse av att anlita lektör.
Hur upplevde du det att anlita lektör och låta en utomstående läsa ditt manus?
Eftersom det var mitt första försök att skriva en roman kändes det väldig spännande och nervöst att låta någon utomstående läsa och göra en bedömning av manuset. Endast min syster hade fått läsa det innan och hon tyckte det var knepigt att ha några synpunkter eftersom hon känner mig så väl och hela historien kom för nära för att hon skulle kunna ha en objektiv blick.
Hur var det att få feedback på ditt manus?
Att lämna ett så personligt manus som mitt kändes lite som att vika ut sin själ till beskådning men jag tänkte att lektören ju inte visste vad som var jag och vad som var fiktion. Det hjälpte lite. Fanns också en rädsla för att lektören skulle ha svårt att vara uppriktig om hon tyckte att det jag skrivit bara var värdelöst. När jag själv läste igenom manuset fann jag det ganska ointressant vissa gånger och vid andra tillfällen tänkte jag att det nog var ganska bra. Så för att få en uppfattning om vad en person som har läst mycket och som kan läsa ett manus på ett professionellt sätt bestämde jag mig för att ta steget och anlita en lektör. Och inte vilken som helst förstås. Hade redan haft lite kontakt med Emma och känt förtroende för henne. Hon hade tidigare läst och gett feedback på första kapitlet i mitt manus i samband med en författarkonferens.
Hur reagerade du på den feedback du fick?
När utlåtandet kom läste jag om det flera gånger för att kunna ta in allt. Det var mycket omfattande och innehöll många värdefulla synpunkter. Dessutom hade Emma lämnat kommentarer i själva manuset. Min första reaktion var att utlåtandet var så välstrukturerat och genomtänkt. Vid första genomläsningen gladde jag mig oerhört åt de positiva omdömena och jag kände hur jag växte lite som nybörjande författare. Vid senare genomgång började jag ta till mig alla de förslag som fanns om hur min berättelse kunde förbättras. Dessa kändes till en början nästan oöverstigliga och jag visste inte var jag skulle börja, men efter lite eftertanke och bearbetning kunde jag starta den kreativa förändringsprocess som behövdes för att komma vidare. När jag väl kommit igång och bekämpat det motstånd som fanns att ändra på vissa delar kom glädjen i skrivandet tillbaka. Viktigt för mig för att kunna ta till mig lektörsutlåtandet var att det var skrivet med respekt och formulerat på ett lättförståeligt sätt. Jag fick en känsla av att det jag skrivit hade ett värde trots alla förslag till ändringar.
Vad är skillnaden mellan att anlita en lektör och en vän/släkting enligt din uppfattning?
Såhär i efterhand kan jag säga att utan Emmas utlåtande hade min roman inte alls blivit så läsvärd som den känns idag. Flera personer i min närhet har nu läst den och tyckt den var spännande och lärorik att läsa. Har fått nyttiga synpunkter även från dem men en analys från en lektör är något annat. En lektör har vanan att se på ett manus utifrån olika dimensioner (anslag, tema, tempo, perspektiv, dramaturgi, gestaltning, språk osv) och på ett mer objektivt sätt.
Hur har det gått efteråt?
Ännu är det inget förlag som velat publicera min berättelse men jag har fått uppmuntrande kommentarer och funderar på om jag ska ge ut den på egen hand. Framtiden får utvisa.
Skulle du göra det igen?
Att låta en utomstående ta del av mitt manus och få ett professionellt utlåtande har varit en otroligt lärorik upplevelse för mig och jag skulle absolut göra det igen. Man blir ju ganska ”blind” för sitt eget skrivande efter ett tag.
Slutligen, skulle du rekommendera andra att anlita lektör?
Jag skulle rekommendera alla som skriver och vill ha en chans att bli publicerade att anlita en lektör för att få hjälp i skapelseprocessen. Som skrivande person sitter man ju oftast i ensamhet och subjektiviteten kan bli lätt hämmande. Dessutom är det ju så att man själv bestämmer vad man har nytta av i feedbacken från lektören.
Tack Helene och varmt lycka till på vägen mot ditt mål om en utgiven bok!
Att man ska ha ett syfte med sin text kan tyckas självklart. Ett övergripande syfte kan vara att underhålla, informera, påverka eller provocera, men har du tänkt på att precis allt, ned i minsta beståndsdel, behöver ha sitt specifika syfte? I slutänden kan man tänka att varenda mening som finns ska finnas av en anledning. Tyvärr duger det inte att tänka utfyllnad och fluff. Låt mig bena upp vad jag menar.
Här följer några av de vanligaste felen som jag brukar se i manus.
Scener
Har alla scener en klar tanke? Rannsaka dig själv och din text, finns det en tydlig mening med varenda scen, eller finns det några som mest är till för utfyllnad? Och här måste man se skillnad på utfyllnad och fördjupning av exempelvis en karaktär eller en relation. En scen där huvudpersonen äter middag med sin familj kan vara utfyllnad om ingenting särskilt händer och allt är trevligt och glatt, men om det finns en underliggande spänning vid den trevliga middagen kan det finnas ett tydligt syfte med scenen.
Finns det flera liknande scener? En viss upprepning kan man tillåta sig för att skapa en effekt, men se till så att det inte blir tjatigt eller tråkigt. Kan några scener slås ihop? I deckare till exempel kan det lätt bli för många polisscener, antingen staplade på varandra eller med likartat innehåll, när poliserna sitter runt ett bord och går igenom händelseförlopp och redogör för utredningen. Det blir inte bara upprepande utan riskerar också att tappa i tempo.
Karaktärer
Självklart måste även alla karaktärer som finns med i manuset ha ett syfte och inte bara finnas med för att. Hur vet man då att en karaktär fyller ett syfte? Ja, tillför hen något till historien? Har personen en ”uppgift” i manuset? Lägg inte bara till ett knippe kompisar om inte var och en av dem har något särskilt att berätta i storyn. Inte sällan kan det i redigeringsstadiet visa sig att två personer är allt för lika varandra. Kanske kan de slås ihop till en?
Med det här sagt menar jag inte att man inte får ha med några bikaraktärer eller statister. Kvinnan med hunden vid kvällspromenaden eller butiksbiträdet i mataffären kan behövas för att spegla något om huvudkaraktären, en sinnesstämning eller liknande. Statisten behöver inte namnges, eller ges en lång bakgrundshistoria, då tror läsaren automatiskt att det är en viktig karaktär.
Miljö och sceneri
Scener med härliga middagar och ett frossande i god mat och fantastiska viner är härligt att skriva om, men jag är ledsen, väldigt ofta fyller de ingen särskild funktion. Är det en bok vars handling kretsar kring mat – absolut, men annars är det dags att ta sig en funderare över just syftet med det. Att ta in dofter och smaker i sin story är jag helt för, men tänk på att det ska fylla en funktion mer än bara uppfylla författarens förkärlek för god mat och vin.
Bakgrundshistoria
Den sista punkten jag tänkte ta upp är karaktärernas backstory, eller bakgrund, som jag hastigt nämnde här ovan. Även om du som författare bör veta vad dina karaktärer har varit med om tidigare i sitt liv är det inte säkert att allt behöver komma fram i den skrivna texten. Är det något som får en direkt återspegling och har betydelse för den story du berättar så hör det givetvis dit, men berätta i så fall bara så mycket som behövs. Detsamma gäller förhållningssättet till research. Bara för att du har gjort efterforskningar inom ett ämne behöver sannolikt inte mer än en bråkdel hamna i manuset.
Det här med syfte är också något som jag som redaktör ständigt återkommer till och har ögonen på när jag redigerar manus.
I dag har jag varit med på Egenutgivardagen på Nalen i Stockholm. Så rolig och jättegivande dag! Har både träffat trevliga skriv- och bokentusiaster och gamla och nya kollegor.
Jag pratade om att anlita hjälp för sitt manus, vilken typ av hjälp man kan få samt skillnaden på lektör, redaktör och korrekturläsare.
Medverkade gjorde också Jorun Modén, Carin Balfe-Arbman och Kristina Svensson (vars föredrag jag tyvärr missade p g a tog ett tidigt tåg).
Var du på Egenutgivardagen och vill ha mina bilder från min presentation så är det bara att ladda ned dem här –> Att anlita hjälp för sitt manus.
