Att skriva om funktionsnedsättning och deckare för barn
Idag gästas bloggen av Vanja Persson, författare och förläggare på Magic Wonders:
Böckerna om Liam startade som en skrivuppgift när jag gick på Mittuniversitetets Kreativt skrivande för barn och ungdom. Uppgiften var att vi skulle skriva en deckare för barn och jag som visserligen tycker om att läsa deckare blev helt nollställd. Hur skriver man en deckare så att den faktiskt blir spännande och med barn som målgrupp dessutom? Jag sköt upp skrivuppgiften så länge jag bara kunde, men till slut var jag tvungen att skriva om jag skulle hinna få in uppgiften i tid. Eftersom det var en solig vårdag satt jag ute i min lilla trädgård och försökte skriva, men inspirationen ville sig inte riktigt så istället pysslade jag på i trädgården. Av någon anledning blir jag ofta inspirerad av miljön runt omkring – växter, träd, vatten och liknande. Så även den här gången, fast på ett väldigt konkret sätt. När jag pysslade på i trädgården upptäckte jag nämligen att min nyplanterade rabarber hade försvunnit, kvar var bara ett hål i marken där plantan varit. Och vips hade jag fått inspiration till en deckarhistoria där min fiktiva granne Liam löser det mysterium som aldrig fick någon förklaring i det verkliga livet.
Från början var det inte självklart att Liam skulle använda rullstol, däremot funderade jag över om det gick att göra något speciellt med bilderna så att text och bild tillsammans gör att berättelsen blir något mer än vad som finns i texten. Eftersom jag just då jobbade extra på Stockholms Handikappidrottsförbund kom jag snabbt på idén att jag ville att Liam skulle ha någon form av funktionsnedsättning som inte påverkar hans förmåga att lösa mysterier. Barn (och vuxna) med funktionsnedsättningar blir ofta bedömda efter sin funktionsnedsättning i första hand och vilka de faktiskt är i andra hand och jag ville att min Liam skulle få vara sig själv. Ett nyfiket barn som löser vardagsmysterier i sin omgivning, inte ”bara” ett barn i rullstol. Rullstolen har ingen stor roll, den råkar bara vara till hjälp för honom att ta sig fram eftersom han inte kan gå.
Den nyutgivna uppföljaren Morfars tofflor har egentligen en tydligare koppling till handikappidrotten. Bokens morfar verkliga förlaga är en mångårig medarbetare på handikappidrotten som vid ett av mina besök där faktiskt blivit av med sina tofflor. Precis som i boken trodde han (och tror fortfarande) att det är kollegan Peter som tagit dem. I boken lyckas Liam lösa det mysterium som i verkligheten fortfarande är olöst…