Du har lagt hundratals, ja kanske tusentals timmar på din bok. Du har ömsom våndats, jublat, tvivlat och befunnit dig i lyckorus och nu Ä N T L I G E N är manuset klart. Bara att skicka in till lämpligt bokförlag nu då och hoppas på tur? Nja, det finns några saker som är värda att tänka på först.
Låt någon utomstående läsa ditt manus för att få ett utifrånperspektiv på texten. Kanske är allt solklart inne i ditt huvud, men för en utomstående kan det finnas avsnitt som är helt obegripliga eller otrovärdiga. Kanske byter huvudkaraktären plötsligt namn eller vad hände egentligen med antagonistens mamma? Ett manus kan i princip alltid bli bättre på något sätt. Du kan antingen använda dig av en testläsare, vilket kan vara en allmänt bokintresserad bekant som inte tar betalt för sitt jobb. Eller så tar du hjälp av en professionell lektör.
Det här gör en lektör
En lektör läser igenom ditt manus med professionella läsarögon med avsikt att ge konstruktiv kritik och förslag på hur manuset kan bli ännu bättre. På samma sätt som det kan vara svårt att se sina egna stavfel och språkliga fadäser, är det svårt att själv se om det finns luckor i storyn eller om ens karaktärer gestaltas väl och är trovärdiga. Lektören tittar på manuset utifrån bland annat: story, röd tråd, karaktärer och gestaltning, stil, språk, berättarperspektiv och genre. Du som författare kan givetvis även be lektören att fokusera på något helt annat utifrån dina önskemål. Lektören skriver sedan ett utlåtande där hen utifrån ovan nämnda kriterier ger konstruktiv kritik och förslag på ändringar. Många erbjuder också att göra anteckningar direkt i manus, något som kan vara bra för att få direkta exempel.
Det här gör inte en lektör En lektör korrekturläser eller språkgranskar inte manuset, även om hen givetvis kan ha synpunkter på författarens stil, språk och uttrycksförmåga på övergripande nivå. Hen redigerar inte heller manuset eller gör några andra språkliga ingrepp i texten, men kommer med förslag och uppmärksammar dig på om det är stycken som bör flyttas, strykas eller kanske utvecklas.
Och kom ihåg: Även om du har anlitat en lektör och jobbat med texten enligt konstens alla regler finns det inga garantier för att det ska bli antaget av förlag därefter, men det kan definitivt öka dina chanser. Och vill du ge ut boken på egen hand är processen med lektör också en välinvesterad peng eftersom du då inte har ett förlag i ryggen som ger dig all hjälp. Men det är ett helt annat blogginlägg …
Idag gästas bloggen av Vanja Persson, författare och förläggare på Magic Wonders:
Böckerna om Liam startade som en skrivuppgift när jag gick på Mittuniversitetets Kreativt skrivande för barn och ungdom. Uppgiften var att vi skulle skriva en deckare för barn och jag som visserligen tycker om att läsa deckare blev helt nollställd. Hur skriver man en deckare så att den faktiskt blir spännande och med barn som målgrupp dessutom? Jag sköt upp skrivuppgiften så länge jag bara kunde, men till slut var jag tvungen att skriva om jag skulle hinna få in uppgiften i tid. Eftersom det var en solig vårdag satt jag ute i min lilla trädgård och försökte skriva, men inspirationen ville sig inte riktigt så istället pysslade jag på i trädgården. Av någon anledning blir jag ofta inspirerad av miljön runt omkring – växter, träd, vatten och liknande. Så även den här gången, fast på ett väldigt konkret sätt. När jag pysslade på i trädgården upptäckte jag nämligen att min nyplanterade rabarber hade försvunnit, kvar var bara ett hål i marken där plantan varit. Och vips hade jag fått inspiration till en deckarhistoria där min fiktiva granne Liam löser det mysterium som aldrig fick någon förklaring i det verkliga livet.
Från början var det inte självklart att Liam skulle använda rullstol, däremot funderade jag över om det gick att göra något speciellt med bilderna så att text och bild tillsammans gör att berättelsen blir något mer än vad som finns i texten. Eftersom jag just då jobbade extra på Stockholms Handikappidrottsförbund kom jag snabbt på idén att jag ville att Liam skulle ha någon form av funktionsnedsättning som inte påverkar hans förmåga att lösa mysterier. Barn (och vuxna) med funktionsnedsättningar blir ofta bedömda efter sin funktionsnedsättning i första hand och vilka de faktiskt är i andra hand och jag ville att min Liam skulle få vara sig själv. Ett nyfiket barn som löser vardagsmysterier i sin omgivning, inte ”bara” ett barn i rullstol. Rullstolen har ingen stor roll, den råkar bara vara till hjälp för honom att ta sig fram eftersom han inte kan gå.
Den nyutgivna uppföljaren Morfars tofflor har egentligen en tydligare koppling till handikappidrotten. Bokens morfar verkliga förlaga är en mångårig medarbetare på handikappidrotten som vid ett av mina besök där faktiskt blivit av med sina tofflor. Precis som i boken trodde han (och tror fortfarande) att det är kollegan Peter som tagit dem. I boken lyckas Liam lösa det mysterium som i verkligheten fortfarande är olöst…
Det är fredag och solar lyser både från ovan och i gräsmattan. Trevligt värre! Något annat som är trevligt är att jag har ännu ett gästblogginlägg på lut. Det är författaren Vanja Persson från förlaget Magic Wonders som skriver om barndeckare. Men det kommer nästa vecka – håll utkik! Trevlig fredag!
I ett tidigare inlägg skrev jag om den dramaturgiska modellen som ett verktyg för att disponera och bygga upp sin historia. Här fortsätter jag med nästa viktiga komponent i romanskrivandet: karaktärer och gestaltning.
Ingen historia utan karaktärer, det kan vi börja med att slå fast. En bra historia handlar om personer med driv, som känner och tänker något. Personskildringar handlar om problem som ska lösas och hinder som överkommas. Även om personen inte alltid vinner vill vi läsa om kämpaglöd, energi och se en utveckling hos karaktären. Som läsare vill vi lära känna personerna i berättelsen och få dem gestaltade på ett naturligt sätt. Att gestalta betyder levandegöra och en utmärkt minnesregel är Show don´t tell, det vill säga att visa istället för att berätta. Hur gör man då det?
– Undvik att beskriva människor utifrån abstraktioner som utseende eller beskrivande adjektiv. Det säger ingenting på riktigt om personen. Försök istället att bli mer konkret och berätta en historia.
– Språket är oerhört viktigt: Ordval i dialogen, hur en människa pratar, likaväl som den språkliga rytmen och nyanser kan beskriva olika personers karaktärsdrag och sinnesstämning.
– Vad en person gör är viktigare än vad den är. Karaktären existerar inte i ett vacuum utan uppstår i ett samspel med andra. Vilken miljö och sammanhang rör sig karaktärerna i?
– En karaktär är i mångt och mycket sitt handlande. Hur man klär sig, rör sig eller beter sig är något som säger mycket om karaktären.
Kort sagt behöver man lära känna sina karaktärer, ta reda på vem de är bakom ytan, vilka drivkrafter och vilken levnadshistoria de har. Det är ingenting som måste redovisas i boken, men förståelsen för karaktärernas olika sidor måste finnas där för att det ska kunna skildras trovärdigt.
Jag har precis spenderat en långhelg i Barcelona (det var första gången och jag är helt begeistrad!) och slogs av det stora utbudet av boklådor. De flesta var stora butiker, med mycket böcker och nästan bara böcker. Inte pappers-, present- eller leksaksaffärer, så som det ser ut i Sverige, utan verkligen bokhandlar. Det var fullt med folk – fredag kväll såg det ut så här:
Kön ringlade sig lång på fredagskvällen.
Jag läser i Svensk Bokhandel (nr 2, 2014) att den spanska bokhandeln tappade i försäljning 2013 och försäljningen på tryckta böcker gick ned med 15-20 procent jämfört med året innan. Pocketförsäljningen gick ned med hela 40 procent. Den digitala försäljningen (e-böcker) stod för mellan 5 och 7 procent av den totala omsättningen 2013.
Åsa Larsson, Mari Jungstedt och Camilla Läckberg finns naturligtvis.
Storpocket och mjuka band var i majoritet. Förlagsband, som dominerar den svenska bokhandeln, var i klar minoritet.
Jag gillar namnet på bokhandeln!
Många boklådor hade också en särskild inriktning och jag hittade bokhandlar för specifikt engelsk, medicinsk eller juridisk litteratur.
Serier, manga och ungdomslitteratur.
Kanske är den spanska bokmarknaden i kris, liksom den svenska – det var i alla fall en fröjd att se en levande och sjudande bokhandel!
Håll utkik i dagarna, då jag ska ha en gästbloggare som ska skriva här på bloggen. En författare som har givit ut sin bok på eget förlag som ska berätta hur hon gått till väga i utgivningsprocessen. Kanske blir det också fler gästbloggare framöver …?
Att skriva en roman är ofta en lång och mödosam process, därför är det mycket värt att låta någon utomstående läsa igenom manuset för att säkerställa att romanens grundläggande byggstenar finns där.
Den klassiska dramaturgiska modellen skapades redan under Antiken och bygger grovt på tre akter:
Anslag och presentation
Fördjupning och konfliktupptrappning
Konfliktförlösning och avtoning
Anslaget lägger grunden för berättelsen, presenterar en konflikt och pekar ut en riktning. Riktningen måste i sin tur styras mot slutet, mot själva poängen, som också kan benämnas som historiens klimax. Enligt den här dramaturgiska modellen finns det vissa spelregler för hur berättelsen ska presenteras. Är det en skräckhistoria förväntas den vara läskig och av en feelgood-roman väntar man sig att bli på gott humör. Om förväntningarna från anslaget inte infrias, blir läsaren förvirrad.
När jag lektörsläser ett manus har jag med mig denna modell, för att se om historien funkar eller inte. Förutom det tittar jag också givetvis på karaktärerna och deras framställning. Är de trovärdiga? Hur känns dialogen? Hur gestaltas de? Ha alltid Show, don´t tell i bakhuvudet.
Slutligen är den röda tråden och framåtdrivet viktiga beståndsdelar i allt berättande. Finns det parallella historier som spretar eller långa dialoger som stoppar upp tempot? Jag tycker också att en riktigt bra historia ska bjuda på något oväntat, en knorr på slutet man inte räknat med.
Läs mer om vad det innebär att få en lektörsläsning.
Skulle du vilja få en lektörsläsning med kommentarer om vad du kanske behöver jobba vidare på? Kontakta mig!
När är det okej att använda förkortningar i sin text? Språkrådets allmänna hållning är att det bör användas sparsamt. Dels kan det skapa förvirring och dels kan det leda till missuppfattningar om läsaren inte är bekant med förkortningen. En lösning på det problemet, om man vet med sig att man vill använda sig av mindre vanliga förkortningar, är att först skriva ut hela ordet och sedan skriva förkortningen inom parentes.
Det finns dock förkortningar som kan räknas till de allmänt vedertagna och som kan användas i många fall, här är några exempel:
t.ex. (till exempel), bl.a. (bland annat/andra), d.v.s. (det vill säga), fr.o.m (från och med), m.m (med mera), o.s.v. (och så vidare), m.fl. (med flera).
Grundregeln är ändå (generellt sett) att man gärna kan skriva ordet i sin helhet när det gäller löpande text. Har man ont om utrymme som i exempelvis parenteser, noter eller tabeller, använder man med fördel de etablerade förkortningarna.
Textens syfte avgör
Som alltid är det textens syfte som får avgöra om och vilka förkortningar som ska användas. Som textgranskare av framför allt bokmanus kan jag säga att de oftast skrivs ut i löpande text. Det kan variera givetvis, i vissa typer av fackböcker eller läromedel (åter igen, vad är syftet?) kan det säkert vara tillåtet, men i en roman skulle det aldrig få förekomma. Där är ju språket själva grejen – där behöver vi inte spara på bokstäver. I en annons eller användarmanual är utrymmet ofta knappt och förkortningar är därför välkomna.
Punkter eller mellanslag? Det vanligaste är att man skiljer bokstäverna i flerordiga förkortningar åt med en punkt utan mellanslag (t.ex., m.m.). I tidningar är det dock vanligt att skilja bokstäverna åt med ett mellanslag utan punkt (t ex, m m). Då måste man vara extra försiktig med att flerordiga förkortningar inte hamnar på olika rader. Båda sätten är korrekt, men Språkrådet rekommenderar systemet med punkter.
Konsekvens
Och som när det gäller all form av text är konsekvens det viktigaste! Blanda inte förkortningar skrivna med punkter och mellanslag. Och skriv inte till exempel på en sida och t.ex. (eller t ex) på en annan.
Alltid vid den här tiden på året får jag ett enormt sug efter kanelkaffe. Inget fint kaffe alls, det är helt enkelt mitt vanliga kaffepulver som jag blandar med kanel direkt i bryggfiltret. Men så gott! Och som sagt helt beroendeframkallande, jag kan knappt dricka något annat. Men det är som sagt bara vid denna tiden på året, suget går över efter nyår.
Jag har också redan köpt hyacinter och en amaryllis. Jo, det är lite tidigt. Men när det bara är grått, grått, grått utanför fönstret är det rätt gott att sitta inne med sitt kanelkaffe och ett mysmanus.
Du har lagt hundratals, ja kanske tusentals timmar på din bok. Du har ömsom våndats, jublat, tvivlat och befunnit dig i lyckorus och nu Ä N T L I G E N är manuset klart. Bara att skicka in till lämpligt bokförlag nu då och hoppas på tur? Nja, det finns några saker som är värda att tänka på först. 
