Att skriva en roman är ofta en lång och mödosam process, därför är det mycket värt att låta någon utomstående läsa igenom manuset för att säkerställa att romanens grundläggande byggstenar finns där.
Den klassiska dramaturgiska modellen skapades redan under Antiken och bygger grovt på tre akter:
- Anslag och presentation
- Fördjupning och konfliktupptrappning
- Konfliktförlösning och avtoning
Anslaget lägger grunden för berättelsen, presenterar en konflikt och pekar ut en riktning. Riktningen måste i sin tur styras mot slutet, mot själva poängen, som också kan benämnas som historiens klimax. Enligt den här dramaturgiska modellen finns det vissa spelregler för hur berättelsen ska presenteras. Är det en skräckhistoria förväntas den vara läskig och av en feelgood-roman väntar man sig att bli på gott humör. Om förväntningarna från anslaget inte infrias, blir läsaren förvirrad.
När jag lektörsläser ett manus har jag med mig denna modell, för att se om historien funkar eller inte. Förutom det tittar jag också givetvis på karaktärerna och deras framställning. Är de trovärdiga? Hur känns dialogen? Hur gestaltas de? Ha alltid Show, don´t tell i bakhuvudet.
Slutligen är den röda tråden och framåtdrivet viktiga beståndsdelar i allt berättande. Finns det parallella historier som spretar eller långa dialoger som stoppar upp tempot? Jag tycker också att en riktigt bra historia ska bjuda på något oväntat, en knorr på slutet man inte räknat med.
Läs mer om vad det innebär att få en lektörsläsning.
Skulle du vilja få en lektörsläsning med kommentarer om vad du kanske behöver jobba vidare på? Kontakta mig!
Trackbacks/Pingbacks