Jag läste precis i Språkriktighetsboken (Norstedts) från 2005, om genus och kön i språket. Där diskuteras det hur man kan skriva texter könsneutralt och rådet blir att skriva ”den”, ”vederbörande” eller passivera meningen istället. Historiskt har det funnits några olika förslag på hur man kan skriva om man inte vet vilket kön personen i fråga har. Det har varit ”hoan”, ”h-n”, ”hin” och just ”hen”. ”Men utsikterna för att någon av de nyskapade varianterna ska kunna etablera sig i det allmänna språkbruket får nog sägas vara minimala” (sid 78). Men att vi skulle ändra i språket under överskådlig tid, det är mycket osannolikt i ett så traditionellt språk som svenskan.
Det är visserligen nio år sedan boken gavs ut, men idag känns ändå ett sådant citat så oändligt gammalmodigt och mossigt. Även om ”hen” fortfarande rör upp känslor så är det de facto ett fullt accepterat ord som har letat sig in i såväl vardagsspråk som tidningar och litteratur. I nationalencyklopedien har ”hen” funnits med ända sedan 2009. Fascinerande vad det kan ändras på bara några år!
Språkrådet (www.sprakradet.se) skriver så här om ”hen” 2013: ”Det finns inga språkliga hinder för att använda hen, men det är ett ord som ibland väcker irritation. I vilka sammanhang hen är lämpligt bör därför avgöras av kommunikationssituationen och de tänkta mottagarna. Om man skriver till mottagare där man bedömer att risken är att hen tar alltför mycket fokus från texten, så kan andra könsneutrala strategier väljas istället”. Ja, helt oproblematiskt är det inte med ”hen” ännu, men jag är helt övertygad om att ordet har kommit för att stanna.
Jag tycker att det är så synd att ”hen” ofta läses så politiskt. Ett litet ord som kan vidga horisonten en aning bara. Och kan vi inte bara en gång för alla anstränga oss för att inte missförstå ordet. Det betyder INTE att det är förbjudet med ”hon” eller ”han” eller att vi ska blunda för att det finns två (eller fler) kön. Det betyder bara att det ibland kan behövas ett tredje ord för att beskriva en okänd person. Och för att det låter trevligare än ”den”. Det är också bättre ur klarspråkssynpunkt när man vill komma bort från det byråkratiska ”vederbörande” eller av rent skrivtekniska skäl då man vill undvika att skriva i passiv form. För att inte tala om att det bökiga med ”hon eller han”. Det behöver inte vara svårare än så.
Här finns en uppfriskande syn på det lilla pronomenets betydelse.