Att man ska ha ett syfte med sin text kan tyckas självklart. Ett övergripande syfte kan vara att underhålla, informera, påverka eller provocera, men har du tänkt på att precis allt, ned i minsta beståndsdel, behöver ha sitt specifika syfte? I slutänden kan man tänka att varenda mening som finns ska finnas av en anledning. Tyvärr duger det inte att tänka utfyllnad och fluff. Låt mig bena upp vad jag menar.
Här följer några av de vanligaste felen som jag brukar se i manus.
Scener
Har alla scener en klar tanke? Rannsaka dig själv och din text, finns det en tydlig mening med varenda scen, eller finns det några som mest är till för utfyllnad? Och här måste man se skillnad på utfyllnad och fördjupning av exempelvis en karaktär eller en relation. En scen där huvudpersonen äter middag med sin familj kan vara utfyllnad om ingenting särskilt händer och allt är trevligt och glatt, men om det finns en underliggande spänning vid den trevliga middagen kan det finnas ett tydligt syfte med scenen.
Finns det flera liknande scener? En viss upprepning kan man tillåta sig för att skapa en effekt, men se till så att det inte blir tjatigt eller tråkigt. Kan några scener slås ihop? I deckare till exempel kan det lätt bli för många polisscener, antingen staplade på varandra eller med likartat innehåll, när poliserna sitter runt ett bord och går igenom händelseförlopp och redogör för utredningen. Det blir inte bara upprepande utan riskerar också att tappa i tempo.
Karaktärer
Självklart måste även alla karaktärer som finns med i manuset ha ett syfte och inte bara finnas med för att. Hur vet man då att en karaktär fyller ett syfte? Ja, tillför hen något till historien? Har personen en ”uppgift” i manuset? Lägg inte bara till ett knippe kompisar om inte var och en av dem har något särskilt att berätta i storyn. Inte sällan kan det i redigeringsstadiet visa sig att två personer är allt för lika varandra. Kanske kan de slås ihop till en?
Med det här sagt menar jag inte att man inte får ha med några bikaraktärer eller statister. Kvinnan med hunden vid kvällspromenaden eller butiksbiträdet i mataffären kan behövas för att spegla något om huvudkaraktären, en sinnesstämning eller liknande. Statisten behöver inte namnges, eller ges en lång bakgrundshistoria, då tror läsaren automatiskt att det är en viktig karaktär.
Miljö och sceneri
Scener med härliga middagar och ett frossande i god mat och fantastiska viner är härligt att skriva om, men jag är ledsen, väldigt ofta fyller de ingen särskild funktion. Är det en bok vars handling kretsar kring mat – absolut, men annars är det dags att ta sig en funderare över just syftet med det. Att ta in dofter och smaker i sin story är jag helt för, men tänk på att det ska fylla en funktion mer än bara uppfylla författarens förkärlek för god mat och vin.
Bakgrundshistoria
Den sista punkten jag tänkte ta upp är karaktärernas backstory, eller bakgrund, som jag hastigt nämnde här ovan. Även om du som författare bör veta vad dina karaktärer har varit med om tidigare i sitt liv är det inte säkert att allt behöver komma fram i den skrivna texten. Är det något som får en direkt återspegling och har betydelse för den story du berättar så hör det givetvis dit, men berätta i så fall bara så mycket som behövs. Detsamma gäller förhållningssättet till research. Bara för att du har gjort efterforskningar inom ett ämne behöver sannolikt inte mer än en bråkdel hamna i manuset.
Det här med syfte är också något som jag som redaktör ständigt återkommer till och har ögonen på när jag redigerar manus.
Vill du läsa mer om redigering?